Den här frågan är förstås inte ny. Den fanns även långt tillbaka i tiden. Men risken var då stor att man blev bränd på bål eller dragen isär av hästar om man yppade sitt tvivel på gudarnas existens. (Det är naturligtvis så även i vår egen tid. Extrema grupper inom bland annat islam tvekar inte att döda den som väljer att vara ”otrogen”; att ta avstånd från det gudomliga. För dessa människor är religiös tillhörighet ett absolut tvång.)

Det är lätt att vi tänker att de gudar som förekommer i vår tid är de gudar som alltid har funnits. Vi vet förvisso att det en gång var så att asagudarna var det människor i vår del av världen trodde blint på. Lika starkt som man senare kom att tro på en kristen gud. Att det finns små grupperingar även idag som bekänner sig till asatron, behöver vi knappast bry oss om. Vi har religionsfrihet i landet, och de asatroende förefaller knappast röra sig om några större grupperingar. Jag kan små­leende betrakta dessa mjöddrickande människor, men samtidigt bestämt säga att jag respekterar varje människas rätt att tro på vad man vill – så länge det inte skadar någon annan människa.

Men kanske kan det vara klokt att stanna upp och tänka en annan tanke: vad händer med alla dessa gudar människor tidigare har trott på men som nu inte längre finns kvar? Stoppas de in på något okänt museum för avgångna eller avskaffade gudar? Eller kanske en sorts gudarnas kyrkogård?

Låt mig bara ta ett exempel. Under farao­nernas tid i Egypten – en av de tidigaste och mest högutvecklade slavkulturerna mänskligheten har upplevt – tillbads Isis och Osiris under en lång period. Nu är den religionen död. Av den finns bara de döda symbolerna kvar.

Religioner kommer och går, som allt annat. Naturligtvis skulle en rättroende förneka detta. Och, visst, det är möjligt att jag tar fel, det kan vi inte veta. Ingen människa lever i tusen år eller mer. Men historiska fakta talar ändå för att det med jämna mellanrum skapas nya religioner medan andra försvinner bort.

Den stora frågan om religioners uppkomst och död handlar förstås också om en annan fråga: är det gudarna som skapat oss människor eller är det människorna som har skapat sina gudar? För en ateist som jag är det givetvis så att vi människor själva tillhandahåller våra gudar. Men för ett par miljarder människor i dag framstår min åsikt som katastrofalt felaktig. Människor är beredda att dö för, att gå i krig för, att det verkligen är en gud som skapat allt som existerar.

För dom som kommer att leva om några tusen år finns säkert på något sätt mina frågor kvar. Då och då ropar någon ut att ”Gud är död”! Men så är det förstås inte. Men ingen av oss kan på allvar säga vilka – eller vilken – Gud som råder år 2312.

Tvekampen mellan tro och det vi kan kalla vetande fortsätter. In i evigheten, med största säkerhet.

Henning Mankell

Krönikan publicerad i Göteborgs-Posten 2013-01-01