Krönika Växande spricka
Jag skriver den här texten mot mitten av augusti. Efter en särdeles blöt sommar kommer ett högtryck och lägger sig stilla som ett varmt lock över våra huvuden under några dagar. Men det kan inte hjälpas; hösten är redan i antågande.
Kvällarna svalnar hastigt, skymningshimlen bär en kallare blåfärg, fågelflockar börjar bli oroliga och har föraningar om den väntande emigrationen.
Hösten används alltid som symbol för människans åldrande. Det är naturligtvis rimligt. Träden fäller sina löv, människorna fäller sina. Hösten är död och pånyttfödelse efter den gräns som utgörs av vintern. Tomas Tranströmer skriver i någon av sina dikter om ”fröet som sparkar i jorden och vill opp”. Det är våren. Men nu går vi mot hösten och det finns skäl att gripa fatt i liknelsen med människans åldrande och död.
Vid dryga 60 års ålder har jag nu levt längre än vad de allra flesta människor i världen ens kan drömma om. Jag dog inte före fem års ålder vilket är vanligt i utvecklingsländer, jag har inte strukit med i något vettlöst krig. Jag hade tur, kan man säga. Att födas av rätt föräldrar i rätt tid, i rätt land. För många människor i världen är Sverige ett glittrande paradis. Ungefär som Amerika var det för utvandrarna en gång i tiden. Det är aldrig vi som skapar myten om vårt eget land, det är alltid dom andra. Vi vet att paradiset är en illusion, men vi kan knappast göra så mycket åt att andra ser på det så.
Enligt tillgänglig statistik och värdering av min läkare kan jag räkna med att leva 15 år till. Minst. Såvida inget oväntat tillstöter. Vilket det givetvis kan. Ingen vet när ögonblicket är inne.
Många försöker förneka sitt åldrande. En del går så långt att dom klär sig ungt och låtsas vara 20 år yngre. Andra resignerar och betraktar omvärlden där unga människor dansar fram med förbittring och avund. Men i den verkliga dödsdansen deltar vi alla, vare sig vi vill eller inte. Tiden blåser ut alla ljus.
Men det finns annat att fundera över när man nått 60. Ty ett vet man; att man då levt gott över halva sitt liv. Ingen blir 120. Och man kan se tillbaka på det man med rätta kan kalla ”min tid”, eller med Moberg; ”min stund på jorden”. Vad är de riktigt stora skillnaderna, kan jag tänka, på när jag var tonåring och de som är unga idag? Att vi rökte ständigt vet vi. Att det inte fanns mobiltelefoner vet vi också. Jag minns min ungdom som ett ständigt letande efter fungerande telefonautomater, som knappast alls fanns. Men visst är det bättre att folk idag pillar med sms än att dom sitter med cigaretter i mungipan. Under min tid har vi genomgått en fullkomligt osannolik vetenskaplig och teknisk utveckling. Inte ens i en science fiction-roman från 1960-talet hade idén om ett internet, en elektronisk ny världsomspännande kommunikationsled varit tänkbar eller ens suggestiv. Den hade bara verkat dum.
Men att vi känslomässigt har utvecklats är knappast riktigt. Inte skrivs det bättre kärlekslyrik idag än för 50 år sen. Eller 500 år sen.
Men visst har min livstid varit den kanske mest omtumlande i människans historia. De otroliga förändringar vi gått igenom kan knappast jämföras med något tidigare tidevarv.
Allt är förstås inte av godo. Där jag som barn metade finns inte längre någon fisk. De stillsamma, knappt synliga algblomningarna förvandlar idag vikar och fjärdar till en enda bottenlös sörja – åtminstone om man befinner sig vid Östersjön. Men inte heller Västerhavet mår bra. Vi har förvandlat våra grundläggande livsmönster till en konsumtionskultur som är snuddande nära att löpa amok. Snart behöver vi tre planeter för att ge alla på jorden samma konsumentmöjligheter som vi har. Det Sverige som en gång för kanske 20, 30 år sedan fortfarande byggde på en tanke om solidaritet finns inte längre. Det som en gång var dödssynder – girighet, som exempel – betraktas idag nästan som en dygd.
Men det värsta är nog ändå den växande sprickan mellan generationerna. Vi lever i en värld där allt som är ungt är bra, medan de äldres erfarenheter knappast räknas som något att ha. Folk tvingas bort från sina arbeten när de nått en viss ålder, inte när de känner sig trötta eller mätta. Argumentet att de äldre måste sluta för att de unga ska få plats är ett otäckt argument. Man löser inga problem genom att kasta en grupp människor på tillvarons sophög. Det måste finnas andra lösningar, där ung kan möta gammal i ett utbyte av gamla erfarenheter och nya idéer. Generationernas samspel får inte reduceras till att bara bli en ekonomisk fråga. Det är inte den svenska civilisationen värd. Det är illa nog att Sverige har glidit isär när det gäller de som har och de som inte har. Spricker förhållandet mellan generationerna vet jag inte hur det ska gå.
Fortfarande i många länder respekteras de äldre för sina erfarenheter. Men i Sverige är detta knappast verklighet längre. Detta är nog vad som skrämmer mig mest med åldrandet. Sverige är på sitt sätt ett bra land att materiellt bli gammal i, även om där ständigt avtäcks nya obehagliga brister. Men huruvida Sverige är ett bra land att andligt åldras i är jag mycket tveksam till.
Henning Mankell
Krönikan publicerad i GP 2012-09-04