Återigen blir vi påminda om en sorts evig sanning: vi kan aldrig på förhand proklamera när de stora upproren kommer att bryta ut.
1989, tidig höst: vem anade då att muren som delade Berlin skulle falla? Vem kunde exakt förutspå Tiananmen? Eller Apartheidsystemets fall i Syd-Afrika?
Vi vet att upproren måste komma, förr eller senare. Vi kan se klart och tydligt att ett tillstånd har blivit outhärdligt och att motståndet formuleras och förbereds. Men det exakta ögonblicket är glidande, låter sig inte infångas. Ofta är den utlösande mekanismen en tillfällighet eller en oväntad detalj i det större skeendet.
Det kan låta brutalt och är det också. Men inte cyniskt. En detalj kan vara att en man bränner sig till döds och löser ut ett stort politiskt skeende.
Men nu sker det: för en gångs skull är det upplyftande att följa nyhetsflödet i massmedia. De murkna diktaturerna längs Medelhavets afrikanska strand vacklar. Det är inte oväntat i ett större historiskt perspektiv. Har man väl besökt Egypten, Algeriet eller Tunisien under senare år har man inte behövt mycket mer än gångsyn för att inse att nog är nog; det har jäst alldeles under ytan.
Nu ser vi det ske: människorna återerövrar torgen, både de verkliga torgen och de symboliska. (Internet är ett torg, massmedia ett annat torg.) Diktaturernas tolkningsföreträde ifrågasätts. Inte ens undantagstillstånden respekteras. Man samlas på torgen och man stannar kvar.
När jag ser bilderna från Egypten tänker jag att dom allra flesta som samlas där aldrig har upplevt något annat än Mubaraks murkna regim. Dom är yngre än 30 år. Ändå vet dom att det måste finnas något annat bortom detta, som möjligen kan ge dom ett bättre liv.
Fortfarande befinner sig det egyptiska upproret i sin linda. Människorna har kommit till torgen och går inte därifrån. Men ingen vet vad som kommer att ske. Och det är viktigt att vi inte glömmer detta: upproret behöver inte nödvändigtvis få ett lyckligt slut. Vi har sett det tidigare, hur uppror krossats i vanmäktiga massakrer. Eller ersatts av resignation.
Det vi kan göra är att tydligt och klart markera vårt stöd till de människor som samlas och menar sig ha fått nog. Det är viktigast av allt just nu att de känner stöd även från dom som inte befinner sig i deras omedelbara närhet.
Vi i Sverige, till exempel.
De enda slutsatser vi kan dra i detta ögonblick är att upproren är rättfärdiga, att dom faktiskt sker och att dom kan sluta hur som helst. Därför bör vi förbereda oss för alla de olika former av solidariska aktioner vi kan tänka oss. Eftersom varje enskild människa på dessa torg söker samma frihet som var och en av oss.
Ingen uppnår sin frihet i ensamhet eller omgiven av tystnad.
Nu finns det dom i vårt land som menar att vi mest av allt bör oroa oss. Eller som i Italien där massmedia diskuterar som om det redan existerar en ny islamistisk fundamentalistisk regim i Egypten. Det vill inte Berlusconi ha som granne.
Just nu är det faktiskt inte det det handlar om. Egyptens framtid är egyptiernas sak. Vad vi gör är att stödja folkets strävan efter att själva besluta sig en framtid bortom den murkna och hatade diktaturen.
Hur framtiden sedan ska se ut avgörs inte av oss.
Henning Mankell
