Krönika Konsten att hantera sin besvikelse
En av de grundläggande förutsättningarna för att leva ett normalt liv är naturligtvis att kunna hantera besvikelser. Jag är övertygad om att jag delar den upplevelsen med de allra flesta människor. Besvikelser har också funnits med från början av livet.
Tidiga minnesbilder av plågsamma besvikelser kan alla dela med sig av. Man fick fel julklapp: istället för den önskade leksaken fick man en, som man upplevde det, onödig nyttosak; ett par tofflor eller strumpor. Plötsligt blev man utsatt för en skolkamrats svek. Eller så misslyckades man med en insats vid en idrottstävling.
I tonåren kommer sedan andra typer av besvikelser, i mitt fall oftast i relation till det andra könet. Känslospänningar som leder fel, svartsjuka som orsakar sorg och raseri. Till detta förstås besvikelser som har med växande insikter om vad man kan och inte kan när det gäller det liv man ska välja som vuxen. Av drömmen om att bli rockmusiker blir istället en bibliotekarie eller banktjänsteman. Sedan fylls vuxenlivet av sina prövningar där ingen undgår att drabbas av besvikelser.
Poeten Karl Vennberg skrev en gång i kring år 1970, om att den svenska nyvänstern var tvungen att lära sig, fritt citerat.
Det håller jag inte med om. Det är inte ens övertygande som en poetisk sanning. Inga besvikelser kan vara så stora att dom formar en hel tidsepok.
Ett av de mest gripande uttryck jag känner till för besvikelse är det som hände den engelske polarfararen Scott och hans följe när de efter ett ohyggligt slit i den arktiska kölden når fram till Sydpolen. Vad möter dom där? Den norska flaggan. Amundsen från Norge har vunnit kapplöpningen med några få, försumbara dagar.
Jag försöker föreställa mig Scott och hans män när dom vet att dom närmar sig den magiska punkt som är Sydpolen. Allt kring dom är vitt. Plötsligt skymtar något mörkare, först oklart vad det är, och sedan, med all den förfäran det måste ha inneburit; det är en norsk flagga de har framför sig, nerkörd på en stång i isen. Ingen behöver tveka om att besvikelsen måste ha varit förlamande. Men vad tänkte dom? Vad sa dom till varandra? Och hur hanterade dom det som hade hänt? I alla tider skulle dom vara den eviga tvåan. Sydpolen blev inte deras.
När jag talar med människor om outhärdliga besvikelser i ett historiskt perspektiv brukar jag ta det här som exempel. Men det finns också en fortsättning. Scott och hans män kom aldrig ens hem igen. Deras mat tog slut och därmed deras krafter. De stupade i sitt sista läger, bara någon mil från ett matförråd. Det finns dagboksanteckningar och icke avsända brev som berättar om dessa män och deras sista stunder när inget hopp längre finns. Alla accepterar det som sker. Att dom misslyckades med att komma först till Sydpolen. Och det ännu större misslyckandet, att de inte ens förmådde överleva.
En av männen som hade svåra köldskador reste sig plötsligt och lämnade deras sista läger. Han sa: – Jag går ut och kommer att vara borta en bra stund.
De övriga visste att han gick ut för att lägga sig ner i snön och dö. De andra förberedde sig också. De hanterade sin besvikelse, skrev sina sista brev, sina sista dagboksanteckningar och väntade sedan in döden som kom och tog dom.
Att bli människa är att lära sig hantera besvikelser, kan jag tänka. Jag undrar ibland hur unga människor idag, när så mycket handlar om att ”ha tur”, lär sig hantera besvikelser?
Jag är inte säker på att vi hjälper dom tillräckligt mycket, genom att förmedla våra egna erfarenheter. Som vi borde. Ty det är ytterligare en sanning när det gäller besvikelser: alla behöver vi ibland hjälp med att hantera det som drabbar oss!
Henning Mankell
Krönikan publicerad i Göteborgs-Posten 2012-05-06