Krönika Godhet – att vara människa
I våras skrev jag en artikel om ondska. Många läsare har reagerat på texten. Jag har till och med blivit stoppad på gatan av människor som velat diskutera. Det är bra. Det är därför man skriver i tidningar, eller skriver överhuvudtaget.
Utan undantag har de som velat samtala, glädjande nog, slutit upp bakom min åsikt, att det inte existerar någon form av ”genetiskt betingad ondska” utan enbart ”onda omständigheter”. Undantagen, mentalt skadade människor som blir sadistiska mördare, till och med emellanåt med kannibaliska inslag, hör inte hit. De finns alltid som enstaka individer i samhällets yttersta marginaler, vare sig det är en demokrati eller en diktatur.
En av mina läsare frågade mig dock: Hur ser du på godheten? Är den också vilande på en ”omständighet”? Eller är den en del av det ”specifikt mänskliga”? Kanske till och med mätbar i människans genetiska struktur? Frågan är intressant. Dessutom viktig. Men kanske svårare att besvara eftersom det nog är mer komplicerat att definiera begreppet ”godhet” framför motsatsen; det vi kallar ”ondska”.
Låt mig ge två exempel på vad jag menar med godhet. Det första handlar om mig själv. Det berör nånting som hände i mitten av 1960-talet och som jag långt senare insåg hade en avgörande betydelse för mig. Jag var ännu inte 20 år fyllda. Jag bodde i Stockholm och var en kväll i stor brådska på väg mot en biograf på Sveavägen. Där väntade min dåvarande flickvän. Just när jag svängde in på Sveavägen från Kungsgatan nästan snubblade jag över en ung flicka som satt på trottoaren och grät. Hon tiggde inte, var inte berusad eller hög; hon tycktes bara helt avskärmad av sin sorg eller smärta. Jag hade redan passerat henne när jag tveksamt stannade till och gick tillbaka. Böjde mig ner och frågade om hon behövde hjälp. Jag blev sittande där på huk tills långt efter det att filmen hade börjat. Jag lyssnade på henne och hennes berättelse om hur hon – femtonårig – blivit utkastad hemifrån. Jag gav henne mitt telefonnummer och sen de 20 kronor jag kunde avstå ifrån. Sen fortsatte jag till biografen och väntade utanför tills föreställningen var slut. Min flickvän tyckte min förklaring om den gråtande flickan var minst sagt tveksam.
Några år efteråt träffade jag henne på nytt på gatan. Det var en ren slump och hon kände igen mig. Vanja hette hon. Det som plågat henne den gången var nu bara ett kusligt minne. Nu var hon stark, livskraftig. Hon stoppade mig och sa:
– Hade du inte stannat och lyssnat vet jag inte vad som hade hänt med mig.
Sen har vi aldrig mera setts. Men jag lärde mig att den elementära godheten nog oftast är något vi inte vet om när den kommer till uttryck. Goda handlingar är knappast något vi planerar för.
Det andra jag tänker på är att godhet och mod ofta är förknippade med varandra. En gång träffade jag en kvinna från Rwanda som med fara för sitt eget liv räddat hundratals av de människor som annars skulle ha slaktats i det fasansfulla inbördeskriget för 20 år sen. När jag frågade henne varför, såg hon på mig, som om frågan förvånade henne. Sen sa hon:
–Jag är en människa. Att vara människa innebär att man försöker hjälpa alla som befinner sig i ett förtvivlat läge. Att vara människa är att inte alltid tänka på sig själv.
Hon uttryckte sig högtidligt. Men på min fråga nekade hon till att vara ”särskilt religiös”. Det handlade alltså i all enkelhet om ”att vara människa”.
Kanske kan det sägas ännu tydligare: Att godhet är det som är själva grundinnebörden av det som kallas mänsklighet.
I alla mänsklighetens skiftande religioner existerar ett grundläggande drag av tro på godhet. Såvitt man vet var det också så i de religioner som inte längre existerar. Godhet har i grunden alltid definierats som – för att nu ta kristendomens tydligaste exempel: behandla andra människor som du själv vill bli behandlad. Inom islam, hinduism eller olika afrikanska animistiska läror (där man tror att allt är besjälat: varje träd, sten, jordfläck …) utgör tron på godheten en hörnsten. Kanske bör man gå så långt att man definierar själva begreppet ”religion” som ”tron på godhet”.
Att utöva godhet är för de allra flesta människor en självklarhet. Hör man nån ropa på hjälp försöker man ingripa. Ser man ett barn springa ut i gatan framför en bil försöker man nog kasta sig fram för att få bort barnet, även om man själv drabbas, kanske till och med dör. Den vardagliga godheten är sällan helgonlik. Vi utövar den bara som en del av ett normalt beteende. Vi hjälper någon upp som har ramlat eller svimmat, stannar till om nån sitter på en bänk och gråter.
Men allt oftare ser vi idag, också i vårt land, hur folk skyndar förbi människor som är i akut behov av hjälp, för att inte bli ”inblandade”. Vi lämnar den vardagliga godheten åt andra att ta hand om. Det är oroande. Ty om det vi kan kalla den vardagliga empatin försvinner, är jag rädd att den godhet som definieras som allmän, anständig hjälpsamhet, tynar bort. Då kommer ett hårt och kallt skal att läggas över tillvaron.
Detta har alltså i grunden ingenting med religion att göra. Det bör upprepas. Inga gudar behövs för att vi ska inse godhetens betydelse. Det är vi själva som bestämmer vilken sorts människa vi väljer att vara. Inte helgon, utan – just människa!
Henning Mankell
Krönikan publicerad i Göteborgs-Posten 2012-08-15