Krönika En av de allra yppersta
Våren 1941 grep författaren Hjalmar Söderberg en rakkniv och försökte begå självmord. Sen många år bodde han då i Köpenhamn.
Den utlösande faktorn för hans självmordsförsök var upprördheten och ångesten över Hitlers och nazismens frammarsch, och inte minst det faktum att Danmark var ockuperat sen april 1940. Hans radikalism och fientlighet mot nazismen var känd. Han fruktade att han en tidig morgon skulle väckas av klampande stövlar i yttertrappan och föras bort till en osäker framtid av brutala tyska eller danska gestapister.
Om han verkligen ville begå självmord kan ifrågasättas. Hans sår efter rakkniven i halsen och ena handleden var inte djupa. Hans hustru Betty kunde själv förbinda honom och lugna honom. Ingen behöver dock betvivla äktheten i hans desperation över den framvällande tyska nazismen. Men han höll säkerligen igen sig själv av samma skäl som många människor med självmordstankar. Han ville inte utsätta sina barn, sin hustru och sina närmaste vänner för chocken av att han plötsligt skurit av sin egen strupe.
Han levde ungefär ett halvår till. Sen dog han efter att ha drabbats av hjärnslag den 14 oktober 1941. Rakkniven kunde ligga oanvänd.
Det hade då gått ungefär trettio år sedan han började skriva sin roman Den allvarsamma leken, som kom ut 1912.
I år firar den romanen alltså 100 år.
För mig råder det inget tvivel om att det är en av de allra yppersta kärleksromaner som skrivits på svenska språket. Man kan också säga att med just den romanen kom moderniteten in i den svenska litteraturen. Strindberg hade förvisso skrivit om kärlek, liksom Selma Lagerlöf, för att nu bara nämna några olikartade svenska litterära giganter. Man kan naturligtvis också säga att knappast någon litteratur utan närvaro av kärlekens olika dimensioner över huvudtaget existerar. Men medan det låg ett ständigt romantiskt skimmer över Selma Lagerlöfs kärlekssyner, sysselsatte sig Strindberg med något man möjligen kan kalla emotionella anatomiundersökningar. När Hjalmar Söderberg ger ut sin roman, för övrigt just Strindbergs dödsår, tar den svenska litteraturen ett avgörande steg in i en delvis okänd och obeträdd verklighet.
Alla är förvisso inte överens med mig om detta. Den man som dominerade mycket av den svenska politiska debatten under 1950-talet, Herbert Tingsten, skrev till exempel några år före sin död att han fann just denna roman ”matt”. För mig betyder det inget annat än att stora konstverk alltid är ifrågasatta.
Hjalmar Söderberg föddes i en borgerlig tjänstemannafamilj i Stockholm men levde länge och dog alltså i Köpenhamn. Söderberg prövade sin penna på de flesta områden. Han skrev poesi och journalistik, noveller och dramatik, recensioner och religionshistoria. För den som vill fördjupa sig i Söderbergs liv och dikt kan jag varmt rekommendera hans lysande biograf Bure Holmbäcks bok om författaren: Hjalmar Söderberg – Ett författarliv.
Det jag skriver här handlar dock om en enskild roman, Den allvarsamma leken. Jag har läst den vid olika tillfällen i mitt liv. Alltid tycks den avtäcka nya sidor, på samma sätt som mitt eget liv ständigt tillförs nya erfarenheter av kärlekens allvarliga, komiska och ofta olyckliga sidor. Som i de flesta betydande litterära konstverk är historien i sin utgångspunkt enkel: Söderberg låter bara långsamt avtäcka olika komplikationer och håller läsaren fången, eftersom vare sig utvecklingen av historien eller själva slutet kan förutsägas. Det är en styv komposition med ständigt nya öppningar.
Romanen handlar om Arvid Stjärnblom och hans förhållande till två kvinnor, Lydia Stille och Dagmar Randel. Romanen utspelas under en period av 15 år, från sommaren 1897 till hösten 1912. För Söderberg är en av utmaningarna att hålla själva tiden och tidens skeenden närvarande. Historien slutar några månader efter det att Sommarolympiaden i Stockholm är slut. Och tävlingarna omnämns.
Händelseförloppet rör sig långsamt, på ytan kan det tyckas helt odramatiskt. Lydia och Arvid är unga när de av en tillfällighet möts sommaren 1897. Medan Lydia möter Arvid utan att den stora passionen flammar upp, inser Arvid att något avgörande håller på att hända i hans liv. För honom är dock den stora frågan om han inte är för ung och oerfaren för att binda sig? Vad blir det då av det stora livsäventyr han ser fram emot? Vilken karriär ska han välja? Åt vilket håll ska han staka ut sin livsväg?
De glider isär. Lydia gifter sig med en äldre man. Hon söker en trygghet som försvinner den dag hennes egen far dör. Arvid möter en annan kvinna, Dagmar Randel, som han gifter sig med. Deras äktenskap blir snart vana och rutin. Den passion Arvid en gång upplevde med Lydia är bara en vag hägring han nu tvingas inse har gått förlorad.
Åren går. 1907 stöter Lydia och Arvid ihop igen, av en slump. De sitter bredvid varandra på operan. Och nu kan de plötsligt förenas i den passion som de aldrig tidigare fullbordade. Men komplikationerna upphör inte. Plötsligt får Arvid veta att Lydia har ett förhållande med en av hans arbetskamrater på den tidning där han arbetar. Arvid inser att deras passion alltid kommer att vara hotad och därmed till sist omöjlig.
En kort antydan om romanen gör den naturligtvis inte rättvisa. Söderberg har en sällsynt förmåga att beskriva och tränga in i alla de irrgångar som utgör ”den allvarsamma lekens djupaste innebörder”. Han vill bland mycket annat att läsaren ska se kärleken som något som inte lever i ett reservat, utan hela tiden påverkas av den yttre verkligheten.
Den Allvarsamma Leken har dock knappast åldrats. Den är fortfarande gripande, tankeväckande, levande. 100 år är en ung ålder på detta mästerverk.
Jag tror med rätt stor säkerhet att det kan sägas vara en roman som alla författare, inklusive jag själv, skulle önska att han eller hon hade skrivit.
Henning Mankell
Krönikan publicerad i Göteborgs-Posten 2012-10-13