Krönika Döden i berget
Ingen kan förstås med säkerhet uttala sig om hur länge det kommer att finnas människor på jorden. Vad vi dock vet är att de allra flesta arter av levande varelser förr eller senare dör ut. Människan lär inte utgöra något undantag.
Inte minst eftersom vi tagit ett brutalt kommando över naturen och alltmer uppträder som jordens gudar. Om denna, vår domedag, inträffar om tio tusen eller en miljon år kan vi inte heller svara på. Att ens tänka på människans framtid i perspektiv som är längre än hundra eller två hundra år leder rakt ut i en ofruktbar öken av gissningar. Inte heller kan vi veta vad som blir den slutliga dödsorsaken.
Idag finns många som menar att människan själv kommer att bli människans undergång. Eftersom vi belastar jordens resurser så hårt att det hela måste sluta med en katastrof. Inte heller vet vi vad som sker efter exempelvis framtida istider. (Få vetenskapsmän betvivlar att det dröjer mer än 60 000 år innan en ny stor istid drabbar oss.) Eller omvänt: vad sker när haven stiger? Öknarna breder ut sig? Dessutom kan det finnas osynliga projektiler av asteroider ute i universum som har udden riktade mot vår planet. Det är kanske inte det största hotet, men det ska inte helt bortses ifrån och avfärdas som science fiction.
För några hundra år sen ansågs människans domedag bero på djävulens framfart. Andra religioner har haft – och har – andra föreställningar om vår planets framtid och undergång. Vad man kommer att tänka om undergången år 2200 kan vi inte uttala oss om. Vi vet inte.
Det finns också ett annat sätt att se på denna obesvarbara fråga om människans framtid och det slut som en dag ska komma. Vad lämnar vi då för slutliga minnen efter oss? Svaret är skrämmande. Det enda vi med säkerhet kan säga är att pyramiderna i Egypten eller andra mänskliga skapelser som vi lite lättvindigt betraktar som eviga inte kommer att finnas kvar. Det är inte vad vi lämnar efter oss. Inte heller Rubens målningar eller Beethovens pianosonater.
För att få en aning om vad som kan ske bör vi bege oss till en plats i Finland som heter Onkalo. Där håller man idag på att spränga fram bergrum där radioaktivt kärnavfall ska bevaras under minst 100 000 år. Vad som än sker på jorden ska dessa bergrum hålla tätt. De ska finnas kvar när allt annat möjligtvis är dött.
Smaka på den tanken: det sista spåret av människan kan vara vårt sätt att förvara radioaktivt kärnavfall! Även om vi kanske kan hänga upp nån kopia av den klassiska konstens mästerverk där nere i den kalla underjorden.
100 000 år, hur långt är egentligen det? Räknar vi bakåt i tiden hamnar vi i en värld som befolkas av tidiga primater som ännu inte har blivit människor. Söker vi uråldriga minnen kan vi tänka att inga av människor skapade byggnader är mer än 10 000 år gamla. Tankarna svindlar, vart vi än vänder oss.
När anläggningen i Onkalo är full med radioaktivt avfall ska bergrummen förslutas för att aldrig mer öppnas igen. Garantin ska alltså vara att inget avfall ska kunna sippra ut under de närmaste 3 000 generationerna. Vi som lever ska helst försöka glömma vad som är begravt där nere i urberget.
Men detta reser nya frågor. Inte minst denna: hur ska det vara möjligt för människor i framtiden att förstå vad som ligger nersänkt i detta bergsrum? Och varför? Vi kan inte veta vad som sker. Men kanske en liten skara människor har överlevt en istid. Dom har inga språk som påminner om dom som talas och skrivs idag. Deras sätt att tilltala varandra är helt annorlunda. Vi skulle ingenting förstå. Hur ska vi då författa eller konstruera en förklaringsmodell idag som dessa människor ska kunna förstå? Och om dom förstår; vad är det som säger att dom kommer att respektera våra varningar? Radioaktivitet varken känns eller luktar. Det är först när den har bestrålat kroppen som smärtorna och döden kommer.
Men kanske dessa framtida människor istället kommer att betrakta detta bergrum och dess innehåll som en helig krypta där vi som inte längre finns åkallas som gudaliknande varelser ur det förflutna. (Vi ska inte glömma att även religioner är något som kommer och går. Vi talar om 100 000 år. Kristendomen, som exempel, är bara 2 000 år gammal, islam ännu yngre.)
Onkalo betyder ”gömställe”. Jag skulle önska att den dokumentärfilm – - som Michael Madsen gjorde för en del år sen, och som visats i teve, kunde sändas med jämna mellanrum. Den ger ett ohyggligt perspektiv på något som faktiskt är en möjlighet: att det bestående minnet av den djurart vi tillhör – människan – en dag kommer att lämna ett sista minne efter sig: ett bergrum fyllt med radioaktivt avfall.
Ingen vet alltså om detta Onkalo en gång i en avlägsen framtid kommer att missförstås som en helig katedral där den osynliga döden lurar. Och detta blir mänsklighetens sista minne som vi sänder ut, i ett kallt och tomt och i grunden obegripligt universum.
Henning Mankell
Krönikan pulicerad i Göteborgs-Posten 5/7-2012