Krönika: Kamp mot analfabetism – kamp för mänsklig värdighet

För en del år sen träffade jag nästan dagligen en grupp gatubarn som höll till i centrala Maputo, Moçambiques huvudstad. De levde på att dirigera bilar till parkeringsplatser, att vakta bilar, något som jag tror är ett universellt redskap för gatans barn att skaffa inkomster.

Dom här pojkarna hade inga skäl att lita på vuxna människor. De hade blivit grymt bedragna av vuxenvärlden, genom krig, hemlöshet, fattigdom, tvingade ut i den misär det alltid innebär att leva på en gata.

Men efter några år började dom få ett visst förtroende för mig. Jag märkte det genom att dom inte hela tiden ljög för mig. Sanning och lögn hade inga speciella värden i deras liv; det enda som var viktigt var att hitta bra sätt att locka av människor några småslantar till överlevnaden.

En gång när dom en kväll var samlade runt min bil frågade jag dom:

– Vad önskar ni mest av allt i livet?

Jag hade nog föreställt mig att deras svar skulle bli att dom önskade ett hem, en mor, en plats i en skola, ett arbete, en säng, ordentliga kläder, ordentlig mat, tak över huvudet. Men det svar jag fick var annorlunda.

Dom sa:

– Det jag mest av allt önskar mig är ett identitetskort. Med mitt fotografi och mitt namn. Som visar att jag är jag och ingen annan. Att jag inte är utbytbar, att jag är en individ som har ett värde.

Jag tänkte mycket på det där svaret efteråt. Och jag tänkte att jag nog inte borde ha blivit så förvånad som jag blev. Det är ju det mest grundläggande för oss människor; att vi vet vilka vi är, att vi känner vårt värde, att vi inte uppfattas av andra som värdelösa eller utbytbara kuggar i det mänskliga maskineriet.

Efter en tid frågade jag dom där pojkarna hur dom trodde att dom skulle kunna erövra den där värdigheten dom sökte, det lockande id-kortet.

– Jag måste lära mig att läsa och skriva, sa dom, var och en. Utan det går det inte.

Ingen av dom kunde läsa, ingen av dom kunde ens skriva sitt namn. Dom var det man kan kalla absoluta analfabeter.

Åren gick. Av den där pojkgruppen gick det för dom flesta som det brukar gå; dom dog, unga. En av dom blev överkörd av en bil, en dog i malaria, en annan i nån sorts magsjukdom. En av pojkarna bara försvann, två blev kriminella och endast en lyckades ta sig ur gatans helvete genom att hans mor hittade honom.

Han var också den ende av dom här pojkarna som lärde sig läsa och skriva. Vad han gör idag vet jag inte. Men han lever, det är jag säker på. De andra begravdes i anonyma fattiggravar.

Dom fick aldrig sina id-kort. Dom fick inte ens några gravstenar.

Analfabetism och värdighet, rätten till sin egen identitet, behöver inte grunda sig på såna bottenlösa tragedier som vad som händer med en grupp gatubarn. Det räcker med att man föds fattig, i stad eller på landsbygd, för att skolan ska bli något ouppnåeligt. Bokstäverna kommer att fortsätta att hoppa, tidningar och böcker förblir meningslösa objekt som saknar betydelse för dessa människor.

Lite drastiskt kan man säga att dom aldrig kommer att lära sig läsa så pass bra att dom kan läsa sig till varför dom har det så djävligt som
dom har det.

Idag, 2012, är analfabetismen fortfarande en sorts pestsjukdom som härjar över världen. Jag tvekar inte att använda ett så starkt uttryck. Det värsta med den här sjukdomen analfabetism är att den kunde ha varit utrotad för länge sen – om vi bara tillräckligt starkt hade velat det. Pengarna finns, kunskapen finns, logistiken finns. Visst skulle det kosta en del. På samma sätt som vacciner och medicin kostar pengar. Men tänk bara vad det skulle betyda för kampen mot HIV och Aids om analfabetismen skulle vara utrotad? Hur ska unga människor som inte kan läsa ta till sig information om hur man skyddar sig? Det skrivna och lästa ordet är fortfarande det instrument som bäst ger livsviktig information.

Att vara analfabet är livsfarligt, det ska vi inte glömma.

Det är en skam att vi år 2012 fortfarande låter miljontals barn gå ut i livet utan att ha lärt sig skriva och läsa. Då berövar vi dom de mest grundläggande redskapen för att förstå världen och för att dom ska kunna lära sig vilka dom är och förstå sin egen identitet.

Att tro att man ska kunna få id-kort som betyder något utan konsten att läsa är en illusion.

Det händer ibland att människor frågar mig om mina böcker finns att köpa i Maputo. Jag brukar svara med en motfråga:

– Är det viktigt?

Det kan låta som ett arrogant svar. Men det är det inte. Vad jag menar är bara att i ett land där kanske den sammanlagda analfabetismen ligger på 60-70%, så är det enbart en bok som är viktig; ABC-boken. Den går före alla andra böcker.

Men lika viktigt är givetvis närvaron i ett samhälle av biblioteken. Där man kan låna böcker gratis eller för en så liten summa att alla, även den fattigaste har råd med det.

Tillkomsten av välförsedda folkbibliotek har varit en av de viktigaste krafterna för att lyfta Sverige ur den fattigdom som präglade vårt land bara några få generationer tillbaka.

För mig har biblioteken varit av avgörande betydelse. Jag minns hur det var när jag gick i skolan. När skoldagen var över rusade jag iväg till biblioteket och försjönk i nån bok i den tysta läsesalen. Jag kan idag tänka att jag nog lärde mig lika mycket genom det jag läste i biblioteket som det jag lärde i skolan.

Jag kan vända på det här och ställa mig frågan: hur hade det sett ut i vårt land om det inte funnits bibliotek, överallt, spridda på alla håll och kanter? Svaret är givet: den kulturella utvecklingen som alltid går hand i hand med den ekonomiska utvecklingen hade inte varit möjligt utan närvaron av folkbiblioteken. Man ska inte glömma att en stor del av all den litteratur som existerar är facklitteratur. Där man kan läsa och lära. Hur många framstående yrkesmänniskor som i sin utgångspunkt har varit fattiga har inte genom biblioteken kunnat skaffa sig utbildning och kunnat förändra sitt liv?

När man betraktar den svenska historien kan man också som i en historisk spegel se tillståndet i många afrikanska länder, exempelvis Moçambique. I det landet är man idag på väg att bryta ner den fattigdom som är ett arv efter kolonialismen och det svåra inbördeskriget.

Tillkomsten av bibliotek i Moçambique kommer att ha en avgörande betydelse för kampen mot fattigdomen, det är jag övertygad om. Men bibliotek är inte bara rader med hyllor där det står böcker. Minst lika viktigt och avgörande är närvaron av kunniga bibliotekarier. Människor som kan lotsa den ovane låntagaren bland alla dessa böcker, kunniga människor som kan hjälpa den osäkre rätt.

Jag är övertygad om att utvecklingen av biblioteken måste gå hand i hand med utbildningen av bibliotekarier. Om man bara koncentrerar sig om det ena är faran att biblioteken blir stående på ett ben. Och det orkar man inte hur länge som helst. Till sist faller man.

Jag tänker att ett land som Sverige kan göra mycket för att stödja utvecklingen av ett bra biblioteksväsende i ett land som Moçambique. Vi har gått igenom samma utveckling själva. Och vi vet vad det har betytt. Och fortfarande betyder.

Idag är folkbiblioteken på många sätt hotade i Sverige. Kommunerna drar ner på anslagen för inköp av nyutkomna titlar. Det blir färre och färre bibliotekarier, kanske öppettiderna minskar. Dessutom blir det allt svårare att hitta några pengar för att bjuda in författare till möten med publiken. Jag finner den här utvecklingen i Sverige inte bara idiotisk och fel. Jag finner den direkt kränkande. Det är som om politikerna alldeles har glömt sin egen historia och frivilligt är med på att demontera en av de viktigaste grundbultarna i det svenska kulturlivet. Det här är något vi måste strida emot. Den dag folkbiblioteken förlorar sin status vill i varje fall jag inte vara med om.

Det finns skäl att tala om detta just idag eftersom man nog tyvärr måste räkna med att såna här anfall på biblioteksutvecklingen i Moçambique också kommer att ske. Tyvärr finns det människor som upplever böcker som farliga. Tyvärr finns det också människor som tycker det är bra att ett folk i ett land inte kan läsa. Människor som läser får ett vapen i sin hand. Ord och pennor är bland de farligaste vapen som finns.

Därför ska man ha klart för sig att det som borde vara självklart, tillgång till bibliotek, bibliotekarier och böcker, aldrig kommer att vara en icke ifrågasatt verklighet. Man måste alltid vara beredd på att ta upp kampen för kulturen, vare sig vi nu talar om vårt eget land eller ett land i sydöstra Afrika.

Det är inte för inte som jag hela tiden här talar om ”FOLKbibliotek”. Det viktiga är nämligen att biblioteket aldrig får bli en exklusiv inrättning, en plats för en elit. Tvärtom ska den fattige och den rike, gatubarnet och affärsmannen ha samma rättigheter att låna böcker.

Biblioteken har naturligtvis ytterligare en viktig funktion. Det blir en plats där den inhemska litteraturen kan få en plats. Jag minns att jag för många år sen talade med den store moçambikanska poeten José Craverinha om just detta. Han var en stor afrikansk poet som naturligtvis kunde ha nått så oändligt många fler läsare i sitt eget land om det funnits ett utbyggt nät av bibliotek där hans böcker kunde ha lånats ut. En författare som är verksam idag, en av mina bästa vänner, Mia Couto, säger samma sak. Hans böcker kommer aldrig att få en spridning på djupet om det inte finns bibliotek där dom kan lånas ut.

När jag står här i dag kan jag alltså tänka tillbaka på den grupp av
gatubarn som jag kände en gång och som drömde om sin värdighet, sin läsförmåga och sina id-kort.

En av dom kanske en dag besöker ett bibliotek. De andra hade inget där att göra eftersom dom inte kunde läsa.

Att kämpa mot analfabetismen är att kämpa för mänsklig värdighet. Allas rätt till id-kort, till grundläggande förmåga att ta reda på vem man är och varför man kanske har det så svårt som man har det. Värdighet och kunskap hänger alltid ihop.

Kanske man kan säga att biblioteken är värdighetens tempel? En plats där kunskap, både som facklitteratur men också som drama, poesi och epik är samlade. Tillgängliga för alla som vill. På samma sätt som en kyrka bör vara öppen för alla, vare sig dom är troende eller inte.

Om det är så, om min liknelse med templet och värdigheten stämmer, så blir bibliotekarien denna värdighets väktare, lika mycket som han eller hon är ansvarig för alla de böcker som står på hyllorna.

Kära vänner!

Det är allas vår skyldighet i den värld vi lever att med förenade krafter kämpa emot analfabetismen, och vi ska inte ge oss förrän den dag kommer då inte en enda människa ska uppleva att bokstäverna hoppar och boken inte är något som angår honom eller henne. För varje människa, ung eller gammal som lär sig läsa blir boken och biblioteket en angelägenhet. Där han eller hon kan söka sig till information om sin fattigdom, om sin framtid, om den värld han lever i och den värld som har gått före honom.

Vi har en lång väg att gå. Men om vi ser att det existerar en gemenskap mellan bibliotek i vårt land och ett land som Moçambique kommer vi alltid att kunna ha nytta av varandras erfarenheter.

Med dom orden avslutar jag det jag har att säga. Jag dedicerar mina ord till dom gatubarn som en gång talade om för mig vad värdighet var. Jag sörjer dom som är döda men tänker att det är möjligt att förändra världen så att andras död på samma sätt inte blir nödvändig.

Mia Couto har nånstans i en av sina böcker skrivit ”cada homem e uma raca” vilket översatt blir ”varje människa, varje individ är sin
egen ras”.

Man kan naturligtvis haja till inför dessa ord. Men om man tänker efter förstår man vad han menar. Han talar om att individen är viktigare än rasen, individen är inte beroende av sin hudfärg eller sitt namn eller sin kultur.

Som författare förstår jag vad han menar: jag skriver för individer, oavsett deras namn eller hudfärg, yrke eller kön. Jag skriver för den gemenskap som alla de som läser böcker utgör i världen.

Och som en länk mellan mig och läsaren finns då ofta en bibliotekarie, som ingen av oss egentligen skulle klara oss utan.

Låt oss alltså se till att biblioteken blir viktiga för alla. Att analfabetismen en gång för alla utrotas.

Ingenting är ännu för sent. Allt är fortfarande möjligt.

Tack!

Henning Mankell